Absolutely the most interesting nånsin

Är hemma igen nu efter ett kort besök i fjällvärlden med en dags skidåkning, god mat, lite öl och jäger som facit. Nu ska jag packa om väskorna inför morgondagens tripp till huvudstaden. Fastnade vid datorn och kollade runt lite, hittade en recension på Sonics hemsida. Recensionen i fråga gällde Tapes 'n Tapes andra album och var skriven av Anders Dahlbom, skivan var inte det viktiga - textens inledning satte precis fingret på hur jag känner inför musik just nu (där allt som hade med indierock att göra också kunnat bytts ut mot kreddig smart-electro).

Nä, nu räcker det. 
Nu orkar jag inte med fler amerikanska indiegrupper som låter likadant. Som spelar medvetet konstruerad rock med taktbyten, halvfalsksång och ett ständigt tassande runt varaktiga melodier. Grupper med konstiga namn, oförståeliga textrader och fula skivomslag. Band utan färdiga låtar, utan hållbara album, band som älskas av alla mp3-bloggare och byggs upp till något de inte är, ofta långt, långt innan det finns en färdig platta ute. Band som det inte finns någon större mening att ödsla tid på.

Jag sjunker bara djupare ner i retroträsket, nya fräscha band är inte det intressanta inför sommarens festivalbokningar. Skivställen på Statoil börjar bli intressanta utgångspunkter för framtida musiklyssnande, nästan i alla fall. Jag tänker låta bli att ha koll hädanefter.